Historien går igen – avsaknad av psykologisk trygghet

1961, året före Kubakrisen. Då hela världen höll andan i rädsla för ett 3:e världskrig.

Amerikanerna hade planerat att störta Kubas president Fidel Castro.

Det underliggande antagandet var att Castro var så impopulär bland befolkningen att de skulle backa upp den invaderande armén och hjälpa till att störta Castro. Tyvärr höll det antagandet inte alls. Kubanerna var nöjda med Castro.

Det slutliga beslutet för en invasion låg hos det nationella säkerhetsrådet, som leddes av president John F. Kennedy.

Ett beslut av den kalibern diskuterades förstås noggrant och det beskrivs i efterhand hur presidenten gick bordet runt för att höra allas individuella åsikter om planen.

Det påstås att en av mötesdeltagarna, redan innan mötet hade vädrat sitt tvivel om huruvida antagandet om att kubanerna var missnöjda med Castro stämde.

Han har i efterhand beskrivit att när frågan kom till honom – och alla andra hade gett sitt stöd till planen – följde han med gruppen och höll sina åsikter för sig själv.